Helst vill jag bra ligga och gråta. missfallet har blött ut och jag känner mig tom. Inte bara fysiskt utan mentalt. Hur kan man tillåta sig själv att luras in i ett sånt glädjerus? Det gör så fruktansvät ont. "du vr bara gavid ett par dagar innan fostret dog" Jävla skit! Jävla skitkropp som avslutar något som JAG vlle ha! Blodet kändes bara som et hån. som om min kropp flinade mig rakt up i ansiktet. 

Jg måste rycka upp mig. imomrgon är det examensfest och jag tror och hoppas att det kommer bli supermysit. Jag har så oerhört många superduktiga sjuksköterskor i min klass. Vården kommer bli fantastisk när vi går ut. 

Kom in igen då jag fick så jävla ont!

Barnmorskan som tar emot är sjukt otrevlig det första hon gör! Hävdar att läkaren dokumenterat att "allt ser bra ut"!?!?! vadå alt ser bra ut? Vad innebär det?  "Underförstått nej du har inget missfall!"

Jag och min sambo har alltså båda inbillat oss når läkaren pekar på skärmen och säger "det här är graviditeten men det finns inget embryo tyvärr" eller när hon säger "usch jag blir så illa berörd av missfall, nu vill jag också gråta" eller "du var ju så kort gången så jag tror att du kommer blöda ut denna graviditet på ett par dagar" eller "nu är det normalt att mensen dröjer ända upp mot 12 veckor, så kan det bli efter ett missfall" 

Ne men som sagt, ingenstans står det i journalen att jag har ett pågående missfall utan jag är tydligen ett "bukobs" 

Barnmorskan skriker åt mig i korridoren. mit blnd de andra patienterna. Hennes kollegorna sluter upp jag känner mig som om jag blöder i en hajtank, blir attackerad från ala hål. och jag känner mig så oerhr sårbar. 

Tillslut står tre personal och berättar för mig att jag har inte alls något missfall... Ne men visst vettöööö!!! Jag ber om att få träffa läkaren för ett "ja du hade en graviditet" "nej du har missuppfattat när jag sa att du hade missfall, det har du inte" Ne men då ska jag skrivas in, triageras och vänta på läkaren i Xantal timmar!

Jag har helt tappat förtroendet för gynakuten. Hur kan man behandla kvinnor som genomgår en sån enorm sorg så oerhört respektlöst? Ja jag må ha varit kort gången men mina drömmar om en bebis i famnen är precis lika starka ändå!