Idag tog jag examen och jag har tillått mig själv att inte tänka alls på missfalle teller hur gärna jag vill ha barn. Planeringen inför nästa veckas bröllop är verkligen i slutspurten också så i ärlighetens namn hnner jag ine sörja denna bebisen som inte var någon bebis mer. Jag måste blicka framåt och fram tills dess att min kropp tillåter så kommer jag att försöka släppa detta. 

Har dock köpt ägglssningsstickr bra för att s om min aglossning kommer tillbka. Tror att stressen av att inte veta om kroppen fungerar kan vaa nog så förhindrande. 

första kissestickan solklart negativ

Som jag längtat efter detta plus. I månader och år har jag länga efter att äntligen få känna denna glädjen igen. I evigheter har jg drömt om at få klappa mig om magen och vagga en liten väldoftande tandlös och oh så hjälplös krabat i mina armar. 
Jag längtade nästan oförskämt mycket. Och så kom bakslaget. Det är som att någon försöker att berätta för mig att ingenting är lätt. Detta pulss tog mig till himmelen tusen gånger om.

Sen kom det röda röda röda. Jävla skit blödning.

Bemötandet på gynakuten var fruktansvärt och mitt i al hjälplöshet och sorg så kände jag mig liten som en myra, trampad på, tillknycklad och alldelles platt. Hemka människor! Kommer säkert ett inägg om det... men jag orkar inte tänka nu.