Idag tog jag examen och jag har tillått mig själv att inte tänka alls på missfalle teller hur gärna jag vill ha barn. Planeringen inför nästa veckas bröllop är verkligen i slutspurten också så i ärlighetens namn hnner jag ine sörja denna bebisen som inte var någon bebis mer. Jag måste blicka framåt och fram tills dess att min kropp tillåter så kommer jag att försöka släppa detta. 

Har dock köpt ägglssningsstickr bra för att s om min aglossning kommer tillbka. Tror att stressen av att inte veta om kroppen fungerar kan vaa nog så förhindrande. 

första kissestickan solklart negativ

Helst vill jag bra ligga och gråta. missfallet har blött ut och jag känner mig tom. Inte bara fysiskt utan mentalt. Hur kan man tillåta sig själv att luras in i ett sånt glädjerus? Det gör så fruktansvät ont. "du vr bara gavid ett par dagar innan fostret dog" Jävla skit! Jävla skitkropp som avslutar något som JAG vlle ha! Blodet kändes bara som et hån. som om min kropp flinade mig rakt up i ansiktet. 

Jg måste rycka upp mig. imomrgon är det examensfest och jag tror och hoppas att det kommer bli supermysit. Jag har så oerhört många superduktiga sjuksköterskor i min klass. Vården kommer bli fantastisk när vi går ut.