Idag tog jag examen och jag har tillått mig själv att inte tänka alls på missfalle teller hur gärna jag vill ha barn. Planeringen inför nästa veckas bröllop är verkligen i slutspurten också så i ärlighetens namn hnner jag ine sörja denna bebisen som inte var någon bebis mer. Jag måste blicka framåt och fram tills dess att min kropp tillåter så kommer jag att försöka släppa detta. 

Har dock köpt ägglssningsstickr bra för att s om min aglossning kommer tillbka. Tror att stressen av att inte veta om kroppen fungerar kan vaa nog så förhindrande. 

första kissestickan solklart negativ

Helst vill jag bra ligga och gråta. missfallet har blött ut och jag känner mig tom. Inte bara fysiskt utan mentalt. Hur kan man tillåta sig själv att luras in i ett sånt glädjerus? Det gör så fruktansvät ont. "du vr bara gavid ett par dagar innan fostret dog" Jävla skit! Jävla skitkropp som avslutar något som JAG vlle ha! Blodet kändes bara som et hån. som om min kropp flinade mig rakt up i ansiktet. 

Jg måste rycka upp mig. imomrgon är det examensfest och jag tror och hoppas att det kommer bli supermysit. Jag har så oerhört många superduktiga sjuksköterskor i min klass. Vården kommer bli fantastisk när vi går ut. 

Kom in igen då jag fick så jävla ont!

Barnmorskan som tar emot är sjukt otrevlig det första hon gör! Hävdar att läkaren dokumenterat att "allt ser bra ut"!?!?! vadå alt ser bra ut? Vad innebär det?  "Underförstått nej du har inget missfall!"

Jag och min sambo har alltså båda inbillat oss når läkaren pekar på skärmen och säger "det här är graviditeten men det finns inget embryo tyvärr" eller när hon säger "usch jag blir så illa berörd av missfall, nu vill jag också gråta" eller "du var ju så kort gången så jag tror att du kommer blöda ut denna graviditet på ett par dagar" eller "nu är det normalt att mensen dröjer ända upp mot 12 veckor, så kan det bli efter ett missfall" 

Ne men som sagt, ingenstans står det i journalen att jag har ett pågående missfall utan jag är tydligen ett "bukobs" 

Barnmorskan skriker åt mig i korridoren. mit blnd de andra patienterna. Hennes kollegorna sluter upp jag känner mig som om jag blöder i en hajtank, blir attackerad från ala hål. och jag känner mig så oerhr sårbar. 

Tillslut står tre personal och berättar för mig att jag har inte alls något missfall... Ne men visst vettöööö!!! Jag ber om att få träffa läkaren för ett "ja du hade en graviditet" "nej du har missuppfattat när jag sa att du hade missfall, det har du inte" Ne men då ska jag skrivas in, triageras och vänta på läkaren i Xantal timmar!

Jag har helt tappat förtroendet för gynakuten. Hur kan man behandla kvinnor som genomgår en sån enorm sorg så oerhört respektlöst? Ja jag må ha varit kort gången men mina drömmar om en bebis i famnen är precis lika starka ändå! 

Som jag längtat efter detta plus. I månader och år har jag länga efter att äntligen få känna denna glädjen igen. I evigheter har jg drömt om at få klappa mig om magen och vagga en liten väldoftande tandlös och oh så hjälplös krabat i mina armar. 
Jag längtade nästan oförskämt mycket. Och så kom bakslaget. Det är som att någon försöker att berätta för mig att ingenting är lätt. Detta pulss tog mig till himmelen tusen gånger om.

Sen kom det röda röda röda. Jävla skit blödning.

Bemötandet på gynakuten var fruktansvärt och mitt i al hjälplöshet och sorg så kände jag mig liten som en myra, trampad på, tillknycklad och alldelles platt. Hemka människor! Kommer säkert ett inägg om det... men jag orkar inte tänka nu.